Jag vet inte om det är den där lantluften igen men - äntligen -  har jag tagit mina första steg. Det går inte snabbt men några små, trippande, vinglande men alldeles underbara steg har jag allt tagit. Skrattar hela vägen. Därför går det extra vingligt. Än har jag inte kommit på att det kanske är dumt att asgarva och gå samtidigt. Men kul är det!

Sen frågade mamma mig vad hunden säger och jag svarade såklart: bo-vo! Sjunger gör jag också. Nynnar med som bara den när vi sjunger alla barnsånger. Här händer det saker ska ni veta!

Julen har för övrigt varit underbar och finaste klapparna fick jag! Tack alla söta!